BATEAU ESPOIR - HOPPETS BÅT

(Text in Swedish)

Det var den keramiska traditionen som först ledde Maria Dubin till Tunisien. Där finns skickliga hantverkare, traditionella material och tekniker som i en obruten linje har sitt ursprung i den antika medelhavskulturen. Efter två månader av tystnad under arbetet tillsammans med krukmakarna, började de plötsligt tala med henne och hon fick namnet Mabrouka, "Hon som bringar lycka".
Det blev också början till en helt ny tillvaro för Maria Dubin. Tunis var rena motsatsen till hennes tidigare stader, New York och Paris. Det västerländska måleriet har endast ett sekel på nacken i den har delen av Nordafrika och få är de utländska konstnärer som sökt sig hit under den tiden. Här fann hon ett utrymme för skapande, med historien som den starkaste influensen. Det gamla Kartago, Bardomuseet med sina antika mosaiker, det traditionella hantverket, alla förmedlar de sin form- och bildvärld från historien.
Det nya hemlandet syns så väl i Maria Dubins bilder. Nu tar färgerna en ännu större plats, skuggorna finns där, men de är mer definierade, inte som hennes Newyorkska raster eller det europeiska vattenland som hon tidigare skildrat. Och motiven; en fisk från en romersk mosaik, en minaret från grannmoskén, en båt, en båt. till
- farkoster som binder ihop våra världar.
Men ändå handlar mötet med en annan kultur om att rekonstruera sig själv, att fungera i ett nytt sammanhang. Det innebär inte att uppgå i det andra, utan att hitta en ny världsbild, ett nytt sätt att samspela med människorna i detta okända men ända avlägset bekanta. Det blir en avskalad vardag, avsaknad av saker, till viss del också av bekvämligheter, få val i vardagen - allt bidrar till en ökad koncentration på uppgiften. Mötet ligger också mellan det gamla och det nya. En ny inorgon i ett tomt rum, med en vit duk i en stark sol och endast flera tusen år av historia som tranger sig på.

Birgitta Elfstrom